Division 1-gängets resa mot Elitserien: ett långt reportage om laganda, fläskläpp, näsblod och jagande av felfria rundor.

av Marion Johansson..

Fantastiskt och överraskande nog lyckades vi vinna tre av fyra omgångar i division 1 och stod därmed som solklara segrare av serien. Det innebär att vi är klara för elitserien år 2012. Vägen dit var dock inte så spikrak som det låter. Långt därifrån. Därför vill vi dela med oss av vår underbara resa.

Vi började året med ett upptaktsmöte i cafeterian där vi kom fram till att vi var lite skralt med ryttare men skulle försöka oss på att ha ett division 1-lag. Vårt mål var att ha roligt och så fanns en liten förhoppning om att ta oss till finalen i Västervik.

Första omgången i Karlslund i mars började lite knackigt för Sofia Alfredsson, Elin Westin, Marion Johansson och Pia Eriksson. Elins häst Trix blev skrämd av en funktionär som stod i hindret, hoppade högt som ett rådjur och Elin fick smaka sand. Tyvärr med ett ont knä och en rejäl fläskläpp som följd. Med en nolla från säkra Sofia och Cactus, ett sedvanligt pet från Marion och Cassiopeia och två ner från en överladdad Palle med Pia i sadeln så fick vi nöja oss med åttonde plats och det kändes som stolpe ut. Vi kunde bättre än så.

 

Andra omgången gick ett par veckor senare hos Örebro Ryttarteam. In i laget klev denna gång Mathilda Weiderman tillsammans med Elin, Sofia och Pia. ”Jag vill rida en omgång till nu tar ni oss till Västervik!” beordrade Marion som stod över denna gång inför start. Gänget suckade men lydde order och red sedan skjortan av de andra lagen och hoppade hem segern efter felfria grundomgångar och supersäkra omhoppningar. Ingen trodde att det var riktigt sant! Elin debuterade i laget 120 med sin Vildvittra och Mathilda hade bara gjort ett par 120-starter tidigare men var som man säger bäst när det gäller. Marie och Palles hästägare Anna-Karin var som vanligt för nervösa för att egentligen förstå vad som skedde.

 

När resultaten räknades samman från första och andra omgången hamnade vi på en total fjärde plats, fem gick vidare från vår grupp och vi var klara för finalen i Västervik! Lycka! Bara att snabbt boka boxplats, ragga ihop hästvakter på hemmaplan och börja ladda för final.

Vi träffades en fredagskväll hemma hos Pia i Mossby, Marie hade fixat god mat och vi skulle lägga upp en bra plan. Vi kom egentligen bara fram till att vi skulle åka till Västervik och ha riktigt roligt! Och roligt blev det, betydligt mycket roligare än någon av oss någonsin hade kunnat drömma om.

 

Vi anlände på fredagskvällen och fick uppstallning brevid varandra. Det var allmänt oroligt i stallarna då det anlände folk och hästar halva natten. Elins vita kuse hade en konstant sparkande häst på andra sidan väggen och gillade inte läget. Cassiopeia ville inte äta och helst bara springa därifrån och ägare Lis var nära att flytta i boxen. Några gick banan redan på kvällen i mörkret. Efter hand kom vi alla i alla fall något sånär till ro.

 

Banan i Västervik är väldigt speciell. Dels är det svårt eftersom det är årets första utomhustävling. Men banan lutar också åt alla håll och man får hoppa i ömsom nerför- och ömsom i uppförsbacke.

I framhoppningsklassen på lördagsförmiddagen såg alla hästarna galet fina ut och plötsligt väcktes tävlingsandan till hos oss alla. Visst skulle vi ha kul men vi skulle också ge allt! Lagledare Pia ställde sig själv utanför laget och Sofia, Mathilda, Marion och Elin fick chansen. Vi laddade upp med att se Loviseholm vinna elitserieomgången, gick banan, peppade varandra och så körde vi ivrigt påhejade av hästägare, föräldrar, hästskötare och supporters! Vi gick ut som sjätte lag och när Sofia var laghoppningens första felfria ryttare förstod vi att banan inte var lätt. Och att vi var bra med! Mathilda fick ett fisigt pet med sin Fame efter en fantastisk runda. Marion hoppade felfritt med Peia vilket drog ner ett öronbedövande jubel från Kumla-klacken och gjorde att hästägare Lis fällde en tår. Det tack vare att ekipaget varit världsmästare på att ha 4 fel det senaste året i varenda 120-start. Och plötsligt händer det när det som bäst behövs – nollan sitter!

När Elin som vår sista ryttare klev in på banan var läget att felfri runda skulle ge oss seger. Annat resultat en omhoppning om första och andraplatsen. Coola Elin med Trix hoppade runt felfritt, vilken revansch från avtrillningen i Örebro, vi andra kunde inte tro att det var sant och stutsade runt och hade kramkalas innan det blev varsin blå-gul och ett helt underbart ärevarv.

 

På kvällen grillade vi och bara njöt av segern. Luktade på segerblommorna, tittade på rosetterna och vi red allas rundor ännu en gång. Elin blodade ner maten och fick sitta med tuss i näsan då det plötsligt blev näsblod.  Vi kom fram till att vi redan presterat över förväntan och tystade dom som började prata om elitserien. Dagens anspänning tog ut sin rätt och långt innan mörkret kom sov alla som stockar.

 

Söndag morgon hoppade alla upp ur sängarna tidigt för nationell tävling. Vi bestämde oss för att göra en chansning. Ekipage måste ha två 120-nollor för att få starta 130 som eftermiddagens final skulle gå i. Marion hade en. Vi ville så gärna ha fullt lag på eftermiddagen och Marion efteranmälde till dagens första klass. Klockan 8 på morgonkvisten i lite lätt duggregn hände det så. Ploppen gick ur, det hade lossnat och det trillade in en nolla till! Folk trodde vi var galna när hela Kumla-gänget skrek och Marion grinade och skrattade om vartannat. "Tryck i Peia betfor, energiboost, vad som helst, nu kör vi" – beordrade lagledare Pia och stack iväg och anmälde ett fullt lag. Ha ha lättare sagt än gjort, Peia ville fortfarande inte äta kraftfoder men pillade i alla fall i sig hö.

 

Vi laddade åter upp med att titta på elitserien och se Örebro vinna denna dag och bli klara för Strömsholm. Peppade och stöttade varandra och så var det hela igång. Vi insåg vid bangång att det skulle bli lite att bita i. Linjer i nerförbacke. Kombination i uppförsbacke. Avstånd som inte var jämna. Det gällde att rida med skallen.

 

Vi gick ut som sista lag och otursförföljda Elin var först ut för oss på 120-höjd. Trix lyckades tappa en framdojja i sista språnget på framridningen. Men vad ska man göra? Det var bara att chansa. Efter hinder nummer 1 på banan snubblar dessutom Trix och går ner på knä. Elin är på väg av, kravlar sig tillbaka och rider kallt nog vidare. Och lyckas med bedriften att rida runt med bara ett nerslag! Otroligt!  Vi kunde hamnat i botten med var med i toppen!

Marion klev sedan in och gjorde 130-debut. Kanske inte idealiskt på nationell tävling och i lag. Cassiopeia brukar vara kort i galoppen men ekipaget red som de hade eld i baken, red på ett galoppsprång mindre på varenda linje än planerat och fick förvisso med sig några bommar men gjorde en helt godkänd debut. Näst ut var Sofia på Zigue. Ha ha Sofia gjorde tvärsom, red på ett galoppsprång mer än planerat på varje linje, Zigge var i kanonform och hoppade luftigt runt felfritt – med ett tidsfel. När bommarna föll mest överallt hela tiden för de andra lagen insåg vi att vi låg riktigt bra till! Pias tur, sist ut i hela laghoppningen. För oss som tittade på kändes det som domedagen, det var fruktansvärt, och många var dom som inte vågade titta. För att vi skulle vinna hade hon råd med ett nerslag. Och här fick vi åter bevis på en vinnnarskalle. Pia och Palle kommer i botten in på kombinationen i uppförsbacke, får toklångt ut, de kämpar sig igenom, Palle skruvar hela sig för att klara det, Pias sitter en siosodär 2 meter ovanför sadeln, sedan på sniskan, sedan tillbaka i sadeln, hoppar vidare och galet nog nollar!

 

Alla vi KuRK:are skriker, kramas, grinar eller bara står chockade och gapar. Vi åkte till Västervik för att bli en erfarenhet rikare. Och kommer hem med en totalseger och en elitserieplats till nästa år. Fantastiskt att alla höjde sig ett snäpp och presterade som bäst när det gällde. Laganda, det är laganda!

/ Alla ryttare, hästägare, supporters, föräldrar och anhöriga som varit med om denna fantastiska resa

 

Elin Westin/Trix Marion Johansson/Cassiopeia Pia Eriksson/Parlando Matilda Weiderman och Sofia Alfredsson/Zigue.